En gång i tiden gick jag på KTH; det var samtidigt som Baccara och Boney M snurrade på skivtallrikarna och John Travolta for fram på dansgolven. Linjen var Teknisk Fysik och inriktningen var Tillämpad Fysik (många laborationer). Vi var ett glatt gäng som plankade in på Gröna Lund tillsammans - när det var stängt för vintern - och gick på premiären av den första Stjärnornas Krig-filmen, den där Alec Guinness spelade Obi-Wan Kenobi. Vi gav också ut sektionstidningen The Force som hade innehåll som upprörde en del, men själva hade vi omåttligt roligt. Emellanåt hann vi också med en del pluggande och flera av oss drömde om att bli forskare i fysik, kanske partikelfysik eller något annat häftigt.

Exjobbet gjorde jag på CERN i Genève och sammanlagt var jag där i ett halvår - jag har sedan dess känt mig som hemma i Schweiz. CERN är en stor anläggning belägen på fransk-schweiziska gränsen där man forskar om materiens minsta beståndsdelar; kvarkar, leptoner och Higgspartiklar med mera. Ett antal medlemsländer, främst från Europa, är med och finansierar verksamheten. När jag var där slog det mig hur oerhört öppet och tillgängligt allting kändes, man kunde gå runt i korridorerna som man ville och även smita in i en och annan experimenthall för att se vad som hände. Det verkade finnas få restriktioner på var man fick uppehålla sig - det skulle då vara SPS-acceleratorn när man slog på antiprotonstrålen! Säkerligen ser det annorlunda ut nu för tiden. Mitt examensarbete gick ut på att skriva ett datorprogram för test av en detektor och förutom detta hann jag med en del bus med datorsystemet också.

Jag ville aldrig ut till industrin, det var jag helt säker på, så när jag kom hem till Sverige igen så bestämde jag mig för att doktorera. Jag hamnade på Institutionen för Teoretisk Fysik på KTH och professor Göran Grimvall, känd från Miniproblemspalten i tidningen Ny Teknik, blev min handledare. Min avhandling kom att handla om olika egenskaper såsom hårdhet och värmeledning hos några övergångsmetaller. Jag trivdes väldigt bra med att vara på högskolan och ville gärna hålla mig kvar i den miljön, men när jag var klar med min doktorsexamen så kände jag mig ganska mätt på forskningen. Jag sökte ett lektorat på Matematiska Institutionen på KTH och fick det också. Så kom jag att stanna på Teknis ytterligare några år och undervisade i matte för första årskursarna, bland annat på Kemi, Maskin och Väg och Vatten samt sist men inte minst Bergs. Just på denna sektion hade jag en väldigt fin period, mycket för den goda stämningen som rådde mellan oss mattelärare på Bergs.

Men en dag kände jag att jag ville se litet av världen utanför Högskolans väggar så jag satte igång med att söka jobb. Då hade det tyvärr hunnit bli den lågkonjunktur som drabbade Sverige under tidigt nittiotal och jobben växte inte på trän, åtminstone inte för en som saknade erfarenhet från "verkligheten". Men under över alla under så lyckades jag få ett arbete - på Försvarets Forskningsanstalt i Umeå, nuvarande Totalförsvarets Forskningsinstitut. Jag flyttade dit och satte igång med jobbet i RISK-projektet; utredningar kring lagring och transport av farliga ämnen som ammoniak, etylenoxid med mera. Detta projekt var sponsrat av Räddningsverket i Karlstad, så det blev en och annan resa dit. Jag trivdes bra på FOA och även med Umeå som stad. Förutom att jobba så hann jag med att ta körkort, köpa bil, lära mig grunderna i tennis, sända närradio, spela brännboll, vara med på Kvinnotribunalen, äta surströmming och dricka hembränt. Det blev även ganska många kilometrar i stans olika skidspår. Kanske är det för att jag har mycket norrländska gener i mig som jag trivdes så bra uppe i Umeå, men den stan har faktiskt väldigt mycket att erbjuda, även för en inbiten stockholmare som jag. Framför allt ljuset en solig vårvinterdag är fantastiskt och överträffar nog det mesta. Jag hade nog kanske blivit kvar där om det inte hade varit för en sak...

Jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå på Ericsson Radio Systems i Kista så det var bara att packa ihop bohaget och flytta ner till Stockholm igen. På den vägen är det och jag är fortfarande kvar där. Jag har blivit specialist på vågutbredningsfrågor och fungerar som expertstöd för dem som ska planera mobilnäten, främst i stadsbebyggelse. Ericsson är roligt, det händer alltid en massa saker - ibland kan man tycka att saker och ting går alltför fort emellanåt. En lustig sak i sammanhanget är att en del av det gamla gänget från Teknistiden faktiskt har återsamlats på Ericsson i Kista. Vi som aldrig i livet ville jobba i industrin utan i stället skulle bli forskare i kvark- och leptonfysik har nu fått inse faktum och bita i det sura äpplet... och så har vi bildat sammanslutningen Misslyckade Teoretiska Fysiker! Med mer eller mindre regelbundna mellanrum brukar vi sammanstråla på någon lunchrestaurang i Kista för att jämföra våra erfarenheter - och våra grusade drömmar... Eller är vi kanske snarare tacksamma över att ha sluppit ifrån det dammiga institutionslivet och i stället ha förmånen att jobba på ett av världens mest dynamiska företag där alla kurvor ännu så länge bara pekar uppåt!

FOTNOT: Sedan jag skrev dessa rader i januari 2000 har en del saker hänt. Under de senaste åren har Ericsson och telekombranchen i övrigt genomlevt en av de värsta kriserna någonsin. Ericsson har tvingats att lägga ner stora utvecklingsprojekt och avskedat folk i massor - det har inte varit roligt alls. Visserligen har jag och mina kompisar från Teknis fått behålla jobben, men den optimistiska känslan från slutet av nittiotalet har känts långt borta. Nu har det vänt och kurvorna pekar åter uppåt, miljarderna trillar in och vår VD Carl-Henric Svanberg glittrar i pressen. Dock känns det fortfarande som att inte Ericsson vågar satsa framåt, man håller hårt i pengarna.
Till exempel förekommer inga gigantiska firmafester i Globen - och på utvecklings-avdelningarna har man snålat in på fruktkorgarna!


Nedan finns diverse länkar med anknytning till det som jag har nämnt ovan:

[Hem]   [Blåkulla]   [Karriär]   [Musik]   [Såpor]   [Serier]   [100-lista]