Det är hög tid att summera nittiotalets musiktrender, nu när vi just har lämnat detta årtionde bakom oss. Jag säger bara en sak, fastän jag vet att jag kommer att bli skrattad åt och kanske lätt hånad: när man ser tillbaka på nittonhundratalets sista årtionde så är det den brittiska popgruppen Take That som kommer att framstå som den klarast lysande stjärnan! De hade allt en popgrupp bör ha och dessutom var de begåvade nog att sluta i tid. Men låt oss börja från början i denna högst subjektiva kavalkad genom nittiotalet:

Nordik Beat kallades denna musikgenre och det rörde sig om ett helt gäng svenska artister med rötter i sydligare kulturer: Doktor Alban, Neneh Cherry, Titiyo, Papa Dee, Kayo med flera. Det rörde sig om såväl trallvänlig dagispop som mer sofistikerad soul - dansvänligt var det definitivt! För övrigt var detta års stora hit "Nothing compares 2 U" med Sinead O'Connor medan pojkbandsscenen dominerades av amerikanska New Kids On The Block - numera helt bortglömda.

Musikkanalen MTV hade slagit igenom så numera hade man bilder till musiken. För det mesta var det snabba klipp och hysteriska bildväxlingar - med ett undantag: videon till låten "Unfinished sympathy" med gruppen Massive Attack (som på grund av Gulfkriget kortade ner sitt namn till Massive). Denna video var filmad i ett enda svep och visade en kvinna gående längs en gata någonstans i USA. Annars regerade technon stort under innevarande år och ett starkt namn i detta sammanhang var den skotska gruppen The Shamen.

Mitt i lågkonjunkturen och räntekriserna brakade de lösa: pojkbandet East 17 från Londons östra förorter! De sjöng om att rädda jorden, älska varandra och att lösa alla problem med hjälp av kosmisk kärlek. Frontmannen Tony Mortimer var den som stod för textförfattandet och djupsinnet; när han några år senare hoppade av gruppen var det inte alls samma sak längre. Men över huvud taget kom den intressantaste musiken från Storbritannien, till exempel gruppen Take That som började etablera sig allt mer.

Den engelska gruppen Suede hade sitt stora genombrott med låten "Animal nitrate" och så fick Take That sin första etta på Englandslistan med låten "Pray"! Nu var de kungar på poptronen, inget snack om den saken, och de skulle inte komma att abdikera förrän två och ett halvt år senare. Andra nyheter detta år var att den isländska sångerskan Björk debuterade som soloartist, vidare skördade den så kallade eurotechnon framgångar, men det kanske man bör förtränga.

Manchesterbandet Oasis gav ut sitt fantastiska album "Definitely maybe" med genombrottslåten "Live forever" - ännu en storhet från de brittiska öarna! Även deras konkurrenter Blur, likaså britter men från Londontrakten, lyckades bra med sin fullängdare "Park life". I Sverige märktes bland annat Latin Kings med sin hip-hop skildrande livet i norra Botkyrka samt duon Nordman med en lätt folkviseinspirerad schlagerpop.

Britpopen blommade verkligen detta år - det var härliga tider! Framgångarna för Oasis och Blur fortsatte och båda banden uppträdde i Stockholm under året. Även gruppen Pulp med låten "Common people" och den avhoppade Suede-gitarristen Bernard Butler med singeln "Yes" kunde höras i etern. Även Take That hade ett par starka hits, främst med balladen "Back for good", men medlemmen Robbie Williams sparkades från gruppen under tumultartade förhållanden och ramaskrin från världens tonårstjejer.

Take That slängde in handduken - och de gjorde det medan de fortfarande stod på topp! Nu fanns det ett antal andra pojkband som försökte fylla tomrummet efter de forna storheterna, jag tänker närmast på irländska Boyzone och amerikanska Backstreet Boys - rena New Kids On The Block-kopiorna! Båda grupperna kan nog sägas vara duktiga men knappast särskilt originella. Annars slog ett flickband igenom stort med lättrallad dagispop: Spice Girls! Den mest framgångsrika tjejen här hemma var dock Robyn.

Tre före detta Take That-medlemmar gav ut soloalbum detta år: låtskrivaren och bandets stora begåvning Gary Barlow, bandets minsting och söte pojke Mark Owen - och rebellen Robbie Williams. Mark Owen har sedan mycket snabbt fallit i glömska och inte heller Gary Barlow har blivit så framgångsrik som man trodde; faktiskt har Robbie Williams lyckats allra bäst - vilket måste vara en skön revansch för honom! Musiklivet präglades annars av lättare dansmusik som till exempel Alexia och White Town - samt skandinaviska mixen Aqua!

Plötsligt blev det inne igen att rappa på svenska: Petter från Söder var det stora stjärnskottet här hemma i Sverige. Cardigans var ett annat framgångsrikt svenskt band, som även har lyckats internationellt, och som under året släppte succéalbumet "Gran Turismo". På pojkbandssidan var mina favoriter brittiska Ultra, med sin känslosamma och lätt Wham-influerade pop. För övrigt var trenden retro: åttiotalsbandet Modern Talking gjorde come-back med ett antal nya mixar på gamla låtar!

Enligt en recensent i en av Sveriges största morgontidningar var 1999 ett ganska mediokert musikår, mycket för att det inte hände särskilt mycket i det brittiska poplivet. Jag är böjd att hålla med honom; dessutom kändes det mesta som retro, precis som året innan. Bland annat roade sig ett gäng svenska tonåringar med att sjunga ABBA-covers och det mesta nya lät som om det hade gjorts förut. Vi ser i stället fram emot 2000-talet och vad det kan bjuda på i fråga om nya trender inom popmusiken!

Nedan har jag samlat ihop diverse intressanta musiklänkar:

s musiktrender var för övrigt minst lika spännande...

[Hem]   [Blåkulla]   [Karriär]   [Musik]   [Såpor]   [Serier]   [100-lista]